Hantverkargården med Lokrumestugan
Den här lilla gården representerar den enklare bondebefolkningens små ”ställen” eller torp. Dessa familjer hade inte råd att bygga pampiga kalkstenshus i två våningar vilka var så vanliga på den gotländska landsbygden under 1800-talet. Istället byggdes deras små gårdar ofta på ofri grund där man vid sidan av det egna jordbruket var tvungen att hitta en binäring för att försörja den växande familjen. Tunnbinderiyrket gav en välkommen extrainkomst för just denna bonde och hans verkstad är inrymd i en flygelbyggnad.
Den vitputsade manbyggnaden, en typisk parstuga i bulhusteknik, är byggd omkring 1860 och flyttad från Lokrume socken. Kalkputsen bidrog till att göra huset tätare och varmare, men var säkert också ett sätt att efterlika de riktiga stenhusen. Möblerna i de båda små rummen är typiska för 1800-talets slut och fönstren pryds av vita bomullsgardiner med blommande pelargonior. Väggarna är tapetserade och på golven ligger färggranna trasmattor.
Den kringliggande trädgården på lillgården har, precis som huset i övrigt, planerats utifrån uppgifter från en man som bodde i huset på 1900-talets början. Här växer rosor, liljor, syrenbuskar samt äppelträd och i det lilla trädgårdslandet odlas potatis och ibland ärter.
Ladugården är flyttad från Ganthem socken, och är med sina speciella fönstersnickerier ett bra exempel på en ljus och ”modern” ladugård med gott om plats för både hästar, kor och grisar.
På gården finns också hönshus och dass samt ett brygghus byggt i ”pinnmoteknik”. Detta innebär att småsten muras in i träfack för att sedan strykas med kalkputs. Detta var ett mycket billigt sätt att bygga hus som nyttjades av torpare och fattigfolk.
